Dagarna går, en del kultur slinker ner, även om dagarna också tillägnas andra ändamål. Långsamt börja det sjunka in att sommaren har ett slut även om det fortfarande känns som att vi är mitt i den. Men så kommer regnet och påminner en om nederbörd och andra obekväma väderfenomen. Allt är inte solsken, som bekant.
Något direkt tema för kulturkonsumtionen kan jag inte riktigt skönja. Det är rätt nyckfullt. Något jag dock har börjat uppskatta, ja nästan lika mycket som att faktiskt kolla på filmer är att vaska fram guldkornen. Förr kunde det vara plågsamt. Ja ni vet den där tiden då man fortfarande gick i videobutikerna och försöka optimera sina 3 eller 7 filmval, eller vad det var. Kombinationerna syntes vara oändliga men ändå fick man inte ihop 3 eller 7 bra filmer. Det berodde oftast på att man inte hade tid, kan jag tänka mig.
På det sättet är det nya sättet att konsumera film bekvämare. Det går att sitta i lugn och ro och botanisera i utbudet. Trailers finns tillgängliga på youtube eller IMDB. Man behöver inte längre "döma boken efter omslaget". Tyvärr förtar det ju vissa impulshyrningar som man nu undviker då man har ett litet informationsövertag. Men kanske missar man då också vissa upplevelser?
Ja, vad har jag då sett den senaste tiden?
Vi kan börja med One Hour Photo (2002) där Robin Williams gör en obehaglig men trovärdig rolltolkning. Jag skulle nog säga att Williams är i sitt prime i denna film. Som thriller betraktat är den närmast fulländad. Den har de rätta elementen utan att gå över gränsen. Det är förstås mörkt och en sorglig berättelse men den har originalitet. Den fångar också ett intressant fenomen: fotografins fortlevnad och frodande ända in på 2000-talet. I USA, som ofta brukar vara föregångare, framkallandet av film något som de inte riktigt hade släppt, långt efter att digitalkameran introducerades. Utskrifter av bilder, fotoalbum och scrapbooks var och kanske är en stor kommers i USA. Filmen får 4,5/5.
En lite deprimerande men ändå tankeväckande film var Amor Fou (2014) som jag sneglat på ett tag men först nyligen kom till skott med att se. Vem gillar inte den tyska romantiken? I detta fall också skickligt förkroppsligad i poeten Heinrich och hans lidelsefulla världsbild och påverkan på sin omgivning. Även denna var en aning tragisk och jag kunde se att man hade kunnat ta ut vissa konstnärliga "svängar" och jobbat lite mer med cinematografin (filmfotografin). Filmen får 3/5.
Teaching Mrs. Tingle (1999) är Kevin Williamsons debutfilm. Jag upptäckte honom i samband med att jag såg paralleller mellan Dawson's Creek och Scream, i hur dialogen innehöll metareferenser. Detta tyckte jag var intressant och när skådespelarna var desamma, blev jag inte allt för förvånad när jag insåg att det var samma regissör och manusförfattare. I Teaching Mrs. Tingle är även Katie Holmes med, känd från just Dawson's Creek. Det jag fastnat för hos Williamson är hans dialoger och välskrivna manus. Filmen i sig är kanske inte hans bästa men den har sina stunder. Den får 2,5/5.
