Ett författarskap: Bukowski

Denna sommar ser bättre ut ur läsperspektiv.

Jag har fortsatt läsa (i|ur) diktsamlingen av Bukowski, som jag nämnde i ett tidigare inlägg (Otvättad kärlek och helveteshundar) vilket gick bra inledningsvis men nu har jag fastnat någonstans runt 1970 kanske. Det är väl nära hälften kanske.

Vet inte vad det är men ibland kan man bli lite mätt på Buk. Man behöver honom i dagar av leda. Av arbetsilska, och så vidare men sedan, när det släpper, släpper också behovet av B. Men jag kan ändå tycka att han är underskattad som poet.

Jag tog mig igenom den klassiska Bukowski-dokumentären Born into this (2003) som är en härlig gestaltning och sammafattning av mannen. Troligen var det också där jag la dessa fakta på minnet: hans bana inleddes som poet (en fri sådan) och han skickade in sina skrifter till diverse förlag som i regel refuserade honom.

Till slut var det en man som sedemera blev Buk:s förläggare och som startade Black Sparrow Press eller om det redan var startad. I dokumentären framgår att han ägnade sig åt andra saker men när han stötte på Bukowski så bestämde han sig för att satsa på förlagsverksamhet (jaja, ni får se dokumentären själva för de exakta detaljerna). Han gav således ut Bukowski på det billigaste möjligaste sätt: ett poem i taget (i ett format jag också glömt såklart).

Men sedan, ska han ha bett Bukowski om en roman och enligt sägnen så lyckades Bukowski spotta ur sig en på ungefär en månad. Det är ju möjligt att det fanns, åtminstone idéer om vad han skulle skriva om sedan innan. Kanske föll allting bara plötsligt på plats, den där lycksaliga månaden. Men jag vet inte; är det så osannolikt att han åtminstone hade en påbörjad roman i byrålådan vid den tidpunkten?

Trots att han var poet, menar jag. Ja, det är väl svårt att veta men övergången till romanform tycktes alltså inte så komplicerad. Fast, det ska väl tilläggas, att hans romaner inte kan anses vara så överdrivet komplicerade. Men samtidigt: bra böcker behöver inte nödvändigtvis vara komplicerade för att vara bra: och så är ju fallet gällande Bukowskis böcker.

Bukowski tyckte dock att många böcker var för tråkiga. (I en intervju, om jag minns rätt, lägger han den kommentaren i samband med att intervjuaren frågar honom om han läst Malcolm Lowry's Under the Volcano). Hans böcker hade lite mer fart i sig och det tycker jag är något som är en viktig poäng inom litteraturen. Bara för att någon skriver långt, behöver det inte vara bra.

"Klipp till osten", alltså.

Samtidigt, om man ska vända på steken (mycket matprat nu, kanske är jag hungrig): en författare som skriver om intressanta saker får ju gärna vara långrandig, för det som skrivs är av intresse. Det är en balansgång det där.

Tillbaka till Bukowski så var jag också tvungen att se om Factotum (2005) som ju är en helt okej filmatisering av boken. Jag tycker att den fångar känslan på ett bra sätt, av boken med samma namn.

Den tidigare filmen Barfly (1987) var det några år sedan jag såg nu och funderar på att se om. I samband med litet Bukowski-research fann jag att han också skrivit en bok som jag inte läst! som handlar om dessa upplevelser i samband med inspelningen av filmen, med titeln: Hollywood (1989).

Utöver det har jag också funnit att det ska finnas en intervjubok av Bukowski: Charles Bukowski: Sunlight Here I Am: Interviews and Encounters 1963-1993.

Som jag tror kan vara intressant för den intresserade.  

Spontan morfologisk omtolkning

I fortsättning på det språkliga temat i förra inlägget: ordet resort är vad ChatGPT skulle kalla en "spontan morfologisk omtolkning", där bägge orden i princip betyder samma sak på svenska och engelska även fast det svenska ordet egentligen inte "finns".

Det engelska ordet "resort", kan översättas till semesterort, badort eller liknande. Kanske används även det engelska ordet i det svenska språket.

Jag har dock ännu inte fördjupat mig i om det faktiskt finns ett svenskt ord som är "resort" och alltså är de två orden "resa" och "ort" ihopslaget och att det betyder detsamma som den engelska motsvarigheten.

Inte heller har jag fördjupat mig i eventuell etymologi i ordet "res" även om det skulle kunna vara så att det är det samma.

Jag tyckte väl mest bara att det var lustigt att ordet resort på engelska också betyder "en ort man kan resa till", på svenska om man direktöversätter.

Nåja, så lustigt kanske det inte var...

En språklig fundering: looser eller loser?

En liten språklig observation eller tanke har slagit mig. Jag vet inte om jag har fel eller inte men jag skriver ner detta och fakta-kollar (fact-checkar) senare.

Grunden för det hela tror jag är etymologi. Det vill säga, att liknande ord som betyder olika saker, egentligen är samma ord. Men sedan kan grammatik och användningsområde och annat finlir påverkar det hela. För detaljmänniskor är det förstås ändå viktiga skillnader och av någon anledning nästan något som de tycks bygga hela personligheter på ("petimätra personligheten").

Det hela börjar med ordet "loser". Många har svårt för att stava detta ord, även jag, då det lätt förväxlas med det närliggande ordet "looser". Det är här de petimätra vaknar: "Hallå där! Det heter inte looser! Det heter loser!"

Två ord som dessutom uttalas exakt likadant (vilket kanske är grunden till missförståndet).

Allt väl så långt. Det är givetvis två olika ord men och här kommer det viktiga men:et: etymologiskt bör det ändå röra sig om samma ord!

Loose, handlar ju om att något är löst. Att vara "lös" är väl det samma som att man har "tappat något", till exempel. Att vara "lost", är att man är "borttappad" eller med lite annan betydelse: att man tappat bort sig. "I was lost".

Men innebörden av "loser" är alltså förlorare. Förlora. Alltså tappat bort något, eller förlora något.

Således är ordet "loser" och "looser" det samma rent etymologiskt.

Men sedan kommer också grammatiken in: loser är någon som är en förlorare. Looser är att något är "lösare": loose, looser, most loose. Det är alltså en komparation av adjektivet (eller är det ett adverb?) loose.

Längre än så kommer jag inte, ty mina grammatikkunskaper är begränsade men min poäng är att etymologin verkar vara densamma för orden "looser" och "loser". Med den logiken borde det alltså inte vara helt tokigt att stava det "looser" även om det förmodligen (återigen tillbaka till grammatiken) endast är grammatiskt fel.

För den som irrat sig in på den här bloggen i hopp om att utröna om det ska vara "looser" eller "loser" kan jag ge besked här i fet stil och större text, så att denne slipper läsa övriga text: 

En förlorare - en loser!

Något som är mer löst än löst: looser.

Detta är nämligen konventionen så vitt jag vet.

Förr i tiden, när det inte fanns så häftiga saker som datormaskiner och "AI"-bottar, kunde nog en sån här sak vara ett tillräckligt intressant ämne att forska i. Men idag är man nog inte så intresserad av språkets betydelse och regler. Fast det borde man kanske vara?

Bokjagande

Jag sitter nu i mitt föräldrahem som översvallar med böcker, i stort antal skönlitterära. Det borde därför vara möjligt att hitta något läsvärt och för att nämna ett exempel så finns ett gäng böcker av Haruki Murakami (klurigt namn att stava) som jag funderar på att ta mig an. Kafka på stranden har jag åtminstone påbörjat en gång i tiden. Men trots denna mängd böcker så har jag ändå känt ett sug efter att ge mig ut på bokjakt i min gamla hemstad.

Redan första veckan jag var här tog jag mig till en second hand-butik och köpte två böcker: Klassisk musik for dummies och Joachim Posener Internationellt efterlyst (15 kronor styck). Märkligt nog fanns också Ekerwalds Nietzsche-biografi till salu för 15 riksdaler (Nietzsche : liv och tankesätt). Jag läste lite kort i den men tyckte för stunden att den inte var så intressant. 

Så jag placerade den lite oskyldigt i hyllan för romaner på någon slumpmässig bokstav och tänkte att jag kanske kunde köpa den vid nästa besök. Några dagar passerade och jag insåg förstås mitt misstag och tog mig vid närmaste öppettid tillbaka till butiken för att köpa boken men enligt Murphys lag (möjigen) så var den förstås borta.

Detta har nu grämt mig i någon veckas tid och jag tänker fortfarande på det missade tillfället. Boken i sig kanske inte är så speciell och dess innehåll känner jag förmodligen till. Det går säkert också att få tag i boken för några tjugor extra* men det är just det: att jag kunde ha ägt denna bok för en spottstyver och att jag lät tillfället gå mig förbi.

Men det visar kanske också varför jag valde den rubrik som jag gjorde: jagande. Det är just en jakt som sker när någon annan galning alltså hittade en malplacerade Nietzsche sorterad på udda bokstav: mycket möjligt är att han gick igenom ALLA hyllor.

För det givna ändamålet ser jag till att ha med mig mina glasögon så att jag kan läsa alla titlar på bokryggarna. Annars brukar jag föredra att inte ha på mig glasögonen när jag är ute och rör på mig men vid dessa tillfällen är de oumbärliga. Jag har många gånger gjort misstaget att tro att jag kan orka mig igenom en bokryggsgenomläsning utan glasögon och gett upp halvvägs. Man behöver fullgod syn för att ta sig an dessa hyllmeter och för att "spotta" rariteterna.

Ett tränat öga kan förvisso ganska snabbt orientera sig men för ett mer grundligt och noggrant letande behövs alltså ett par spektakler (korrektionsglas, binokler, spejjor).

Jag drömmer ibland om att hitta tidiga upplagor av åtråvärda böcker för mycket låga priser satta av någon ovetande säljare. Men med Internets framfart är det förstås idag enklare att ta reda på vad böckerna kostar. Men trots det går det att göra fynd!

I övrigt kan jag nämna att jag ändock har funnit några böcker hemmavid: Charles Bukowski, Otvättad kärlek och helveteshundar, i (reviderad) översättning av Einar Heckscher. Utgiven på Lindelöws 2010. Denna bok har jag själv köpt en gång i tiden men orkade aldrig läsa den och den förpassades till föräldrarnas bokhyllor. Lämpligt att nu ha tid och ork att läsa den: som om den legat på jäsning i 15 år eller så.

Därefter har jag insett att jag inte läst Dårskaper i Brooklyn av Paul Auster, eller, jag kan i varje fall inte komma ihåg det. Jag får se när andan faller på men diktsamlingen av C.B. var lättsmält.

Möjliga val framåt är för övrigt Strindberg då det finns ett gäng men annars får vi se vad det blir.

 

* Billigaste exemplaret jag hittar nu kostar 70 kr + 62 kr frakt på bokbörsen = 132 !! kr.

Tiden går, nya koncept

Tiden går, kultur konsumeras, en del film, en del annat. Det är svårt att hinna med, allt kan inte recenseras. Frågan är om jag ens skulle vilja det, om jag hade all tid i världen? Vissa saker kan inte fångas - eller delges, för då går man miste om livet. Man lever livet i en "som om"-tillvaro, "som om någon ska se detta". Det vill säga, man försöker hela tiden leva som om man hade en publik närvarande.

Det är förstås möjligt att leva så men risken är att man finner att man förlorar sig själv i någon annans syn. Så att säga.

Jag reagerade på något, nyligen: identitet. Det var någon som sa att vi inte hade sådana. Jag minns inte sammanhanget nu. Det är ett ganska starkt påstående. Men jag vet samtidigt inte om jag är så förtjust i motsatsen. Denna besatthet i att diskutera en identitet. Sanningen ligger kanske någonstans emellan.
I konstkretsar är det något av ett givet ämne, detta nagelfarande, och många nymoderna konstprojekt verkar gå ut på just detta med identitetsutforskandet.Samtidigt har väl konstnärer alltid varit en aning besatta av sina spegelbilder.

Hur som helst. För att återgå till vad man hinner med och inte: jo att dokumentera allt man gör, blir inte skapande, det blir reproduktion, för att använda lite jargong. Det vill säga, att man "apar efter" och inte gör något unikt.

Det kan bli tröttsamt. En annan fråga, som är ganska ointressant men också följer med i sammanhanget är frågan om ens kritik är meningsfullt? Men jag måste ändå säga att det hjälper en att orientera sig; att se sina egna tankar, att förstå sina egna tankar och att förstå det man "kritiserar" (eller analyserar kanske är ett bättre ord) bättre. Det grumligt sagda är det grumligt tänkta, eller hur det ordspråket nu går.

Idag lyssnade jag också på Matt Damon och Ben Afflec i olika sammanhang som diskuterade skapandeprocessen och där det nämndes att skapandet är en iterativ process. De skrev även upp "dåliga idéer", för att även om det är dåligt så är det del av processen. Så tolkade jag det.

Det kan jag känna igen från mina egna försök till skapande: man skapar något, man är inte nöjd. Men det kan ändå vara lönt att fortsätta med det, fast det är rätt dåligt. Bara för att göra något. Ibland fungerar inte alls det angreppssättet men ibland så finns det där tålamodet där och även fast man känner sig som en total amatör, så är det på det sättet man lär sig. Man kan inte göra det på ett professionellt sätt innan man gjort det på ett amatörmässigt. Det gäller också skrivandet: för allt du har i huvudet, har du inte uttalat, eller skrivit ner. Då finns risken att du blir en sådan där som går och säger: "det där skulle jag också kunna göra..."

Om jag ska erinra mig något som jag sett då, så var det den där dokumentären om Hare Krishna (Hare Krishna: Maktkamp och mord, originaltitel: Krishnas: Gurus. Karma. Murder (2023)). Sedan är det också den där tiden på året då gärna kollar på klättringsdokumentärer och drömmer mig bort till snöklädda toppar. På något sätt blir det dokumentära, i kombination med längre podcasts, något som bryter upp mot det mer skönlitterära och filmmagiska.

Sedan var det det här med nya koncept. Och jag har redan tjuvstartat med en podcast, på engelska. Men det är en teknikpod, typ, men behandlar också kreativitet och annat, framför allt i videoformat. Men så har jag ju den där skrivarbloggen också. Och jag gillar att dela upp det. Bara det att allt här är på svenska. Min ambition är att även kunna täcka saker mer internationellt och nå utanför Sverige. Men det blir kanske som Kents USA-satsning. Inget illa om Kent nu och deras översatta platta är faktiskt riktigt bra. Men amerikanerna förstod det inte. Eller så var det 10 andra utländska band som också dök upp den veckan.

Hur som helst är en författarintervju på gång, och det tror jag kan bli bra. Det är koncept jag gärna skulle vilja utveckla, men vi får se hur det blir med det. Det är inte ett alldeles enkelt projekt - men om det mot förmodan är någon som läser här, och är författare, konstnär eller sysslar med kultur eller kreativa saker, hör av dig så kan vi säkert hitta en tid för en intervju eller intressant dialog.

Så det är svårt - det här med teman och koncept: man vill blanda allt men ändå inte. Men det kan nog bli bra ändå. Kanske är något tredje på g, för sådant man ju aldrig och även om de andra projekten stannar av kanske de behövdes innan man kunde hitta sitt huvudprojekt. På något sätt hittar jag oftast tillbaka till de olika kanalerna och uttrycken, även om det ibland går lång tid emellan. Som nu.

Nu verkar jag vara i en skrivarfas och även om jag skrev ovan att jag inte skulle vilja recensera allt, så har det nog mer med tid just nu. Jag kan nog skriva en hel del om den kultur jag 'konsumerat'; synd att låta allt det gå förlorat ... Men så kan ju livet vara ibland. Tiden finns inte. Men så småningom kommer man ikapp?

Men ändå

Denna bloggtext skrev sommaren 2024 men publicerades aldrig. Kanske för att den inte var så fullständig. Men nu kommer den i all fall.

Det sket sig med läsandet. Sånt som händer. Jag påbörjade Hunters On the campaign trail... och det var bra inledande läsning. Faktiskt mer intressant än väntat. Men ändå. Jag läste om boken i förordet, som var välpolerat och säljigt och så där. Överdrivet. Men så kom jag till själva texten och den var helt okej. Men det kändes som att jag redan hade läst boken, på grund av att jag läst om den, så efter de första sidorna (okej det ska medges, de var inte så intressanta) - men ändå, Hunter kommer in från "the dole" och börjar direkt sitt mytande och klagande på att bo i Washington med mer.

Kanske var det ämnet (politik) som inte föll på läppen. Det är möjligt. Det finns liksom inget djup i det hela. Men ändå.

 Boken dög till att hytta med mot några uppkäftiga fiskmåsar som hade ockuperat "innergården".

Ja, vad duger böcker, eller något till? Det är som det där verktyget man självklart inte har i verktygslådan när något fel dyker upp. Allt annat har man, till synes. Rätt verktyg till rätt jobb, eller vad man säger.

Uppdatering 2025: jag läste sent omsider Borges i alla fall. Men något mer Hunter har det inte blivit.

Kanske har namnbytet gett effekt

För denna månad har jag för första gången en rimlig mängd besökare. Jag vet inte om det är namnbytet eller för att jag skrev några inlägg på twitter med relevanta hashtags.

Nu är ju inte den huvudsakliga planen att få många besökare men det är intressant att se att den åtminstone verkar nå fram i sökmotorresultaten på relevanta sökord kanske?

Ska väl inte hymla om att det på något sätt känns mer roligt om texterna får genomslag men samtidigt tror jag inte det är ett självändamål. Det är bloggen nog för smal för ändå.

Jag skriver ju texter för att jag tycker att det är intressant, i huvudsak. Kanske också för att strukturera mina tankar lite.

När jag frågade en AI om det var meningslöst att skriva en blogg eller liknande så fick jag svaret att man skulle vara en "kurator". "Curated material", d.v.s. att man plockar fram och "kurerar" ett intressant axplock, ungefär. Det var i alla fall så jag tolkade det.

Sedan återkom AI:n till jag skulle skapa en personlig blogg där jag hade kontakt med mina läsare. Det verkar var en grej.

Men min blogg är hittills, mestadels envägskommunikation även om den också är öppen för kommentarer och även samarbeten om sådana skulle dyka upp. Förr i tiden kunde man svara andra bloggar tror jag, men den funktionen har jag inte sett så mycket av på senare tid?

Bloggosfären var ett begrepp. Men jag var aldrig så insatt eller engagerad att jag svarade andra bloggar och liknande. Men det kanske finns tid för det nu, vem vet.

En annan strategi jag läst om är folk som verkar ha som syfte att involvera sin publik. Och det är väl kanske ett intressant sociologiskt experiment, ungefär, men frågan är vad syftet med det är?

De som skapar content för att leva på, kanske tvingas anpassa sitt material efter sponsorer, och sedan ska de också tolka sin publik. Då finns ju risken att man blir mindre genuin.

Så jag sticker ut hakan en aning och säger att man nog ska undvika att bli allt för styrd, när man skriver sina texter. Men samtidigt, om någon skulle vilja sponsra mig eller gav mig en jättebra idé om en text så skulle jag nog inte tacka nej.

Men det beror förstås på hur premisserna för det ser ut.

Att leva på sitt skrivande, är nog få förunnat men att sluta skriva bara för att det förhåller sig så, tror jag är en ett feltänk. Det kreativa upphör inte, bara för att man inte får betalt, liksom.