Men ändå

Denna bloggtext skrev sommaren 2024 men publicerades aldrig. Kanske för att den inte var så fullständig. Men nu kommer den i all fall.

Det sket sig med läsandet. Sånt som händer. Jag påbörjade Hunters On the campaign trail... och det var bra inledande läsning. Faktiskt mer intressant än väntat. Men ändå. Jag läste om boken i förordet, som var välpolerat och säljigt och så där. Överdrivet. Men så kom jag till själva texten och den var helt okej. Men det kändes som att jag redan hade läst boken, på grund av att jag läst om den, så efter de första sidorna (okej det ska medges, de var inte så intressanta) - men ändå, Hunter kommer in från "the dole" och börjar direkt sitt mytande och klagande på att bo i Washington med mer.

Kanske var det ämnet (politik) som inte föll på läppen. Det är möjligt. Det finns liksom inget djup i det hela. Men ändå.

 Boken dög till att hytta med mot några uppkäftiga fiskmåsar som hade ockuperat "innergården".

Ja, vad duger böcker, eller något till? Det är som det där verktyget man självklart inte har i verktygslådan när något fel dyker upp. Allt annat har man, till synes. Rätt verktyg till rätt jobb, eller vad man säger.

Uppdatering 2025: jag läste sent omsider Borges i alla fall. Men något mer Hunter har det inte blivit.

Kanske har namnbytet gett effekt

För denna månad har jag för första gången en rimlig mängd besökare. Jag vet inte om det är namnbytet eller för att jag skrev några inlägg på twitter med relevanta hashtags.

Nu är ju inte den huvudsakliga planen att få många besökare men det är intressant att se att den åtminstone verkar nå fram i sökmotorresultaten på relevanta sökord kanske?

Ska väl inte hymla om att det på något sätt känns mer roligt om texterna får genomslag men samtidigt tror jag inte det är ett självändamål. Det är bloggen nog för smal för ändå.

Jag skriver ju texter för att jag tycker att det är intressant, i huvudsak. Kanske också för att strukturera mina tankar lite.

När jag frågade en AI om det var meningslöst att skriva en blogg eller liknande så fick jag svaret att man skulle vara en "kurator". "Curated material", d.v.s. att man plockar fram och "kurerar" ett intressant axplock, ungefär. Det var i alla fall så jag tolkade det.

Sedan återkom AI:n till jag skulle skapa en personlig blogg där jag hade kontakt med mina läsare. Det verkar var en grej.

Men min blogg är hittills, mestadels envägskommunikation även om den också är öppen för kommentarer och även samarbeten om sådana skulle dyka upp. Förr i tiden kunde man svara andra bloggar tror jag, men den funktionen har jag inte sett så mycket av på senare tid?

Bloggosfären var ett begrepp. Men jag var aldrig så insatt eller engagerad att jag svarade andra bloggar och liknande. Men det kanske finns tid för det nu, vem vet.

En annan strategi jag läst om är folk som verkar ha som syfte att involvera sin publik. Och det är väl kanske ett intressant sociologiskt experiment, ungefär, men frågan är vad syftet med det är?

De som skapar content för att leva på, kanske tvingas anpassa sitt material efter sponsorer, och sedan ska de också tolka sin publik. Då finns ju risken att man blir mindre genuin.

Så jag sticker ut hakan en aning och säger att man nog ska undvika att bli allt för styrd, när man skriver sina texter. Men samtidigt, om någon skulle vilja sponsra mig eller gav mig en jättebra idé om en text så skulle jag nog inte tacka nej.

Men det beror förstås på hur premisserna för det ser ut.

Att leva på sitt skrivande, är nog få förunnat men att sluta skriva bara för att det förhåller sig så, tror jag är en ett feltänk. Det kreativa upphör inte, bara för att man inte får betalt, liksom. 

Uppsala-dramamysterium från 1949

Jag såg filmen Farlig vår (1949) som låg uppe på Svtplay.

För den som känner igen Uppsalamiljöer var det stor så kallad igenkänningsfaktor då det förekom närmast en kavalkad av sådana, mestadels, kända platser i Uppsala.

Fastän filmen var från 1949 tyckte jag att den kändes välgjord och inte alltför förlegad. Språket är förstås litet äldre men ändå begripligt och bitvis också mycket mer elegant, måste medges.

Man kanske talade med mer skärpa och precision, på den tiden? Eller så var det bara ett bra manus.

Jo, det var det förstås. Bra förstås, manuset alltså. Till större del även om jag kunde känna viss besvikelse mot slutet. Utan att gå in på detaljer, så var det hela ändock underhållande och en intressant vinkling av ett typiskt "nyckeldrama", eller "genrefilm", så att säga.

Skickligt bibehålls spänning filmen igenom och blir faktiskt aldrig tråkig. Inspiration till scenerna har förstås kommit från studentliv och Uppsaliensiska företeelser och sevärdheter som klocktornet vid domkyrkan, miljöer runt slottet, möjligen Stensturemonumentet (eller såg jag fel?) m.fl.

Karaktärerna känns också relevant "typcastade" och ja, det hela var en sevärd film för den som vill få en aning om hur det var i Sverige och i Uppsala på 1950-talet. Slutet kanske inte var så dåligt förresten utan ramade in det hela på ett bra sätt, när jag tänker på saken. 

Av någon anledning har jag inte gett några betyg på det senaste men denna kan jag faktiskt göra det. Det blir 4/5. 

Filmer för och om vanliga människor?

Jag återsåg för andra gången Sideways (2004). En film jag motvilligt såg när den nyss kommit ut. Jag tror att jag tyckte att den var rejält "cringe" som ungdomarna idag kanske skulle ha sagt. Men det är ändå något med framför allt Paul Giamattis skådespelande som gör filmen intressant. Kanske för att han både är stundtals briljant och samtidigt så vanlig, medel-medelklassig och bitvis också fördärvlig. Nu ska det väl också framhållas att Thomas Haden Church's skådespel och karaktär också är bra och att det är i kombination av dessa två skådespelare och karaktärer som den där synergetiska dynamiken uppstår.

Men det också något med filmens tempo, som är avslappnade lugnt samtidigt som berättelsen inte känns tråkigt bara för det. Det är något befriande med filmer som vågar zooma in en aning och inte följa de där upptrissade händelse-baserade tempot.

Utöver det uppskattar jag förstås också var filmen utspelas, i ett vackert vingårdslanskap med små idylliska hotell och restauranger. Och det är väl lite det som filmen är berömd för, "wine country" och allt snack om viner. Även det tillför förstås både atmosfär men också en sorts ram att hänga upp berättelsen och delar av innehållet på. Det blir som en lyckad temafilm, kan man säga.

Nu har det förstås gått en tid sedan den här filmen gjordes men jag tycker att den innehåller ett par eviga frågor och övriga ämnen som filmen utforskar och skildrar på ett intressant sätt.

När jag läser andra skriva om filmen så är det idel positiva ordalag men framför allt verkar folk ha fastnat för att karaktärerna är vanliga människor med tillkortakommanden och allt. Det uppenbara temat är förstås otrohet och Miles problem att komma tillbaka från sin skilsmässa samt lyftas ur sin depressiva sinnesstämning som han tycks försöka bota med vindrickande.

Hur det än är så går filmen att se upprepade gånger, sist var kanske något år sedan men jag hade ändå glömt många scener. På det hela tycker jag ändå att den är sevärd och något av en modern klassiker.

Detta var alltså en av Alexander Payne's filmer och jag gick således vidare med att se två till som fanns i hans filmografi: About Schmidt där Jack Nicholson gör en intressant rolltolkning och The Holdovers, igen med Paul Giamatti.

Två filmer som jag skulle säga, i någon mån, liknar Sideways men med helt andra premisser. Men det är något med regin antar jag. Dessa filmer är värda sina egna analyser men som en snabb kommentar bara: så för de som uppskattade Sideways kan dessa två också vara värda att kolla på.