Dubbelgångare

Gattaca gav lite mersmak för identitetsfilm. Skruvad identitetsfilm? Därmed var det dags för The Double (2014). En klassisk dubbelgångarfilm? Jag har undvikit denna film då jag vet att den är gjord för mig. Att jag ska gilla den. Jag tillhör alltså den målgrupp den är riktad till. Lite quirky, lite konstnärligt alternativ, lite klaustrofobisk - "kafkaesque", lite mörk och dystopisk men också surrealistisk och symbolisk. 

Ja alla dessa ord beskriver filmen men tyvärr är det bara markörer, som också planterats i filmen för att uppfylla de krav som målgruppen ställer. Alltså kan man se det som en checklista som ska bockas av. Det mesta finns där. Och jag dras inledningsvis med. Motvilligt accepterar jag filmen för varje minut som går. Efter en stund har jag köpt konceptet och fängslas av filmens förtjänster. Och den håller ett bra tag, faktiskt längre än hälften. Men där någon gång börjar det gå utför. 

Jag hoppas in i det sista att filmen ska knytas ihop på ett elegant vis och att en känsla av fulländning ska infinna sig. Men tyvärr, det klassiska "förvirrande" slutet används istället. Det var lite väntat, för skulle slutet ha knutits ihop skulle filmen ha varit mer hyllad och jag hade inte kunnat undgå att ha sett den redan. 

Nu säger jag inte att det hade behövts skruvade parallella tidslinjer (fast det är precis vad jag säger) men något, ja nästan vad som helst, hade varit bättre än att låta det bara bli ett slut som är "öppet för tolkning"... eller vad man nu ska kalla slutet som på något sätt faller lite platt.

Trots detta förtjänar filmen 6/10 då jag hoppas att genren ska överleva och fler liknande titlar av detta slag ska produceras, även om en del av dem tyvärr inte kommer klara tidens tand.

DNA-drama

Jag började kolla på Gattaca (1997) med en förväntan om att få se lite spejsade space-scener men istället blev det futuristisk design (dystopisk modernism?) och en lite kvävande känsla. Sci-fi kryddat med ett litet detektivarbete gjorde denna film till en thriller. Kanske inte banbrytande men ändå sevärt. Dessutom 1997. Kanske hade upplevelsen varit bättre på en stor skärm tänker jag men det är något med bilden som känns fel, konstigt nog. Ja en film från 1997 ska ju kännas daterad men det är ändå något som saknas. Det ska vara "daterat på rätt sätt". Trots det uppskattar jag estetiken och scendesignen. Själva berättelsen i sig var också godkänd med goda skådespelarinsatser. Betyget landar dock på 6/10.

Helgen vecka 49

Mildväder ett tag. Behagliga -4 och liknande efter ruggiga dagar med -15 och liknande. Fredag är förstås en bra dag att kolla på en film och av en slump dök The Whale (2022) upp. Enkla premisser men väl utfört. Med belåtenhet såg jag 'Aronofsky' rulla förbi i eftertexterna, vilket kändes rimligt. Trots 'en aning' tragik så fortsätter man att titta, kanske motvilligt men berättelsen är fängslande. 7/10.

Vidare (lördag) blev det The End of The Tour (2015) med Jesse Eisenberg och Jason Segel. Filmen har flimrat förbi i mitt undermedvetna där jag nu insett att det var just Segel som porträtterade David Foster Wallace. Det passade bra då jag sett mer med Segel på sistone och kan se att det verkar ha varit en rätt bra rollsättning. Nu är jag ingen David Foster Wallace-expert. Snarare tvärtom, då jag inte ens läst någon av hans böcker. Däremot har jag varit medveten om hans produktion och den lågmälda hype som finns kring hans författarskap.

Därför blir förstås filmen en aning meningslös att se, då det känns som att jag borde läsa åtminstone The Infinite Jest men samtidigt tror jag filmen går bra att se utan att ha läst hans verk då den anknyter till ett par kända teman. Därtill tror jag att det även fanns mycket hype kring just personen David Foster Wallace, vilket förstås inte är ovanligt när det gäller författare (författargenimyten och så vidare).

Just författarbiografier kan ju vara en väg in till ett författarskap och David Foster Wallace wikipediasida har jag besökt vid några tillfällen. Kort sagt, nej, jag tror inte man behöver ha läst hans verk för att uppskatta filmen. Den står, så att säga, på egna ben.

Filmen i sig är fängslande och trots att det var ganska enkla premisser höll den hela vägen i mitt tycke. Det är dock en sådan där film som behöver begrundas och även om jag nu pläderat för att man inte behöver läsa författarens verk så tror jag det kan underlätta förståelsen för filmens tema (eller åtminstone ett par böcker och eller filmer från tidsperioden).

Ser man till tidsperioden och den då nyligen lanserade boken The Infinit Jest så finns det kopplingar till 1990-talets postmodernism där ironi och metafiktion var förekommande. Även andra teman som dekonstruktion och icke-konventionell 'scenprogression'. Wallace verkar dock ha haft ambitioner utöver det och på Wikipediasidan finns ord som "postpostmodern" och "metamodern" stil. Vad det innebär är förstås intressant att utforska men det som slog mig var att den perioden var en period då författare fortfarande förhöll sig till en "utveckling av de litterära stilarna och konstformen". Diskussionen var förekommande på ett annat sätt än den senare utvecklingen, där jag tror att just detta tidstypiska för 90-talet som i sig var någon form av sen postmodernism med ganska fasta ramar när den letat sig fram till populärkulturen. Kanske att den stagnerat och det var dags att gå vidare, fast ändå starta från en etablerad punkt. Postmodernismen kan ju annars beskrivas som fragmentarisk och splittrad men den utmärkte sig trots allt på vissa sätt. Det som vi nog troligen kan kalla postpostmodernism är väl inte direkt det utan mer en återgång till mer konservativa stilar och uttryckssätt.

Eller så har jag bara blivit gammal. Hur det än förhåller sig så kan lite spekulation enligt ovan frammanas efter att ha kikat på en rulle som The End of the Tour även om filmen i sig går djupare med ett antal teman (ensamhet, mediaklimatet och kulturen, beroenden, författarstatusen, med mer) och även det personliga planet med den specifika författarens situation rent allmänt. Därtill finns det också en dynamik i mötet och diskussionen mellan Rolling Stone-reportern och David Foster Wallace, som i sin relation sätter ton för filmens något lågmälda intrig och drama.

Nåväl, gillar man litterära filmer så kommer man gilla denna. Den får 8/10 mest för att jag gillade känslan och stämningen i filmen. Det är inte direkt feelgood men det är uppriktigt och tankeväckande.