Fånge i fragmentet

I dag eller idag lånade jag Thomas Pynchons The Crying of Lot 49 på Universitetsbiblioteket. Den senare upplageårgången skulle varit fragmentariskt placerad i en postmodernistisk samling böcker av kontemporär typ men var förstås, postmodernt nog, försvunnen! Jag hastade ned till magasinet och fann där en tidig upplaga (1967? Kan det stämma? Kärlekssommarens år? Så tidigt?) i originalspråk och med en tjocklek som var hanterlig (183 sidor tror jag det ska vara). 

[Senare, vid hemkomst...] ... började jag läsa det första kapitlet och slogs direkt av det obekanta referensrallyt och att boken på det hela taget kan beskrivas som "wordy" - ni vet, när någon börjar förklara något på ett överdrivet invecklat sätt... eller nästan lite stream of consciousness-aktigt. 

Det fanns även ett lite okonventionellt bruk av skiljetecken och övriga markörer och en "in your face"-känsla med meningar som löpte över flera rader. Jag ska inte säga att jag kände någon prompt glädje när jag ögnade igenom dessa första sidor men jag har åtminstone delvis läst klart det första kapitlet. Om inte annat kommer väl mitt ordförråd kunna utökas...

[Uppdatering]

Boken lästes ut. Vad kan då sägas om Buden på nummer 49? Den har den där nästan serieteckningsaktiga kvaliteten anser jag, där karaktärerna känns lite som seriefigurer, i något avseende och jag får bilder av humoristisk serietidning, helt enkelt. Det är en blandning mellan det lite överdrivna, science fiction-aktiga men utan att använda element från rymden eller liknande, utan snarare verkligheten som backdrop (bakgrund).

Språket kan beskrivas som lite överdrivet men ändå deskriptivt och även om det är många nya ord (speciellt på engelska) är det faktiskt ett ändamålsenligt språk och faktiskt en språknivå som ibland kan vara att föredra. Det är inte klarspråk direkt och ibland blir förklaringarna väldigt ingående och över ens huvud men det är en stil som påbjuder lite motstånd vilket också en god bok gärna får göra.

183 sidor är väl ungefär så långt man orkar läsa, nu när jag gått över till V. som är betydligt längre men givet att innehållet också fängslar på det sätt som Buden faktiskt gjorde, så tror jag att även den kan vara en god läsupplevelse.

Det ska medges att det fanns partier jag mest ögnade igenom, till exempel partiet som handlade om Trystero och det jakobetanska hämnddramat. Detaljerna kändes inte allt för viktiga för att förstå den övergripande handlingen men det var också sådana detaljer som jag antar att man kan grotta ner sig i för att försöka reda ut berättelsen...

Spoiler i vit text härefter (markera stycket för att läsa): men även om man reder ut detaljerna i boken så ges det inte något svar i slutet - vilket kan anses förstärka bokens stilistiska effekt och tema (paranoia, konspirationer och sökandet efter svaret). Det är kanske inte oväntat men många gånger läser man ju en bok och väntar på en irrelevant upplösning.

Boken får i betyg 7/10.

Lite Neo-noir

Inherent Vice (2014) kan beskrivas med ord som "förvirrande" och "otydlig". Ändå är det äntligen en film där jag känner att jag inte har en aning om var berättelsen ska sluta. Det är en film som bryter mönstret och trots en viss logik så är den också härligt frånvarande och diverse surrealistiska scener och tilltag fängslar istället. Filmen är förhållandevis lång men det finns någonstans en röd tråd som gör att den ändå är relativt enkel att fastna i. 

Jag ger mig inte i kast med att försöka tolka boken och knyta den samman med eventuell postmodernism som författaren av originalverket (Thomas Pynchon) möjligen har arbetat efter men jag kan uppskatta det drag av noir, som denna neo-noir-rulle, trots allt närmast kan kategoriseras som. Det kaliforniska som backdrop utgör en välbekant kuliss men med lite annorlunda platser än vad man kan vara van med. Trots det får jag vissa Hollywood-vibbar och Bret Easton Ellis-associationer när vissa av dessa platser beskrivs, som ett grepp för att kanske visa på lokalitet (och hur djäkla stort L.A. är). 

Jag kanske svamlar nu men som film håller den även om jag får läsa igenom ploten i efterhand på Wikipedia för att försöka få grepp om storylinen och vad filmen egentligen handlade om - men det är också en upplevelse att se en film man inte till fullo förstår men ändå kan vara engagerad i. Därefter kan bitarna långsamt falla på plats, istället för den färdigtuggade smörja man annars vanligtvis serveras... Betyget blir 7/10.