Fånge i fragmentet

I dag eller idag lånade jag Thomas Pynchons The Crying of Lot 49 på Universitetsbiblioteket. Den senare upplageårgången skulle varit fragmentariskt placerad i en postmodernistisk samling böcker av kontemporär typ men var förstås, postmodernt nog, försvunnen! Jag hastade ned till magasinet och fann där en tidig upplaga (1967? Kan det stämma? Kärlekssommarens år? Så tidigt?) i originalspråk och med en tjocklek som var hanterlig (183 sidor tror jag det ska vara). 

[Senare, vid hemkomst...] ... började jag läsa det första kapitlet och slogs direkt av det obekanta referensrallyt och att boken på det hela taget kan beskrivas som "wordy" - ni vet, när någon börjar förklara något på ett överdrivet invecklat sätt... eller nästan lite stream of consciousness-aktigt. 

Det fanns även ett lite okonventionellt bruk av skiljetecken och övriga markörer och en "in your face"-känsla med meningar som löpte över flera rader. Jag ska inte säga att jag kände någon prompt glädje när jag ögnade igenom dessa första sidor men jag har åtminstone delvis läst klart det första kapitlet. Om inte annat kommer väl mitt ordförråd kunna utökas...

[Uppdatering]

Boken lästes ut. Vad kan då sägas om Buden på nummer 49? Den har den där nästan serieteckningsaktiga kvaliteten anser jag, där karaktärerna känns lite som seriefigurer, i något avseende och jag får bilder av humoristisk serietidning, helt enkelt. Det är en blandning mellan det lite överdrivna, science fiction-aktiga men utan att använda element från rymden eller liknande, utan snarare verkligheten som backdrop (bakgrund).

Språket kan beskrivas som lite överdrivet men ändå deskriptivt och även om det är många nya ord (speciellt på engelska) är det faktiskt ett ändamålsenligt språk och faktiskt en språknivå som ibland kan vara att föredra. Det är inte klarspråk direkt och ibland blir förklaringarna väldigt ingående och över ens huvud men det är en stil som påbjuder lite motstånd vilket också en god bok gärna får göra.

183 sidor är väl ungefär så långt man orkar läsa, nu när jag gått över till V. som är betydligt längre men givet att innehållet också fängslar på det sätt som Buden faktiskt gjorde, så tror jag att även den kan vara en god läsupplevelse.

Det ska medges att det fanns partier jag mest ögnade igenom, till exempel partiet som handlade om Trystero och det jakobetanska hämnddramat. Detaljerna kändes inte allt för viktiga för att förstå den övergripande handlingen men det var också sådana detaljer som jag antar att man kan grotta ner sig i för att försöka reda ut berättelsen...

Spoiler i vit text härefter (markera stycket för att läsa): men även om man reder ut detaljerna i boken så ges det inte något svar i slutet - vilket kan anses förstärka bokens stilistiska effekt och tema (paranoia, konspirationer och sökandet efter svaret). Det är kanske inte oväntat men många gånger läser man ju en bok och väntar på en irrelevant upplösning.

Boken får i betyg 7/10.