Inherent Vice (2014) kan beskrivas med ord som "förvirrande" och "otydlig". Ändå är det äntligen en film där jag känner att jag inte har en aning om var berättelsen ska sluta. Det är en film som bryter mönstret och trots en viss logik så är den också härligt frånvarande och diverse surrealistiska scener och tilltag fängslar istället. Filmen är förhållandevis lång men det finns någonstans en röd tråd som gör att den ändå är relativt enkel att fastna i.
Jag ger mig inte i kast med att försöka tolka boken och knyta den samman med eventuell postmodernism som författaren av originalverket (Thomas Pynchon) möjligen har arbetat efter men jag kan uppskatta det drag av noir, som denna neo-noir-rulle, trots allt närmast kan kategoriseras som. Det kaliforniska som backdrop utgör en välbekant kuliss men med lite annorlunda platser än vad man kan vara van med. Trots det får jag vissa Hollywood-vibbar och Bret Easton Ellis-associationer när vissa av dessa platser beskrivs, som ett grepp för att kanske visa på lokalitet (och hur djäkla stort L.A. är).
Jag kanske svamlar nu men som film håller den även om jag får läsa igenom ploten i efterhand på Wikipedia för att försöka få grepp om storylinen och vad filmen egentligen handlade om - men det är också en upplevelse att se en film man inte till fullo förstår men ändå kan vara engagerad i. Därefter kan bitarna långsamt falla på plats, istället för den färdigtuggade smörja man annars vanligtvis serveras... Betyget blir 7/10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar