Gattaca gav lite mersmak för identitetsfilm. Skruvad identitetsfilm? Därmed var det dags för The Double (2014). En klassisk dubbelgångarfilm? Jag har undvikit denna film då jag vet att den är gjord för mig. Att jag ska gilla den. Jag tillhör alltså den målgrupp den är riktad till. Lite quirky, lite konstnärligt alternativ, lite klaustrofobisk - "kafkaesque", lite mörk och dystopisk men också surrealistisk och symbolisk.
Ja alla dessa ord beskriver filmen men tyvärr är det bara markörer, som också planterats i filmen för att uppfylla de krav som målgruppen ställer. Alltså kan man se det som en checklista som ska bockas av. Det mesta finns där. Och jag dras inledningsvis med. Motvilligt accepterar jag filmen för varje minut som går. Efter en stund har jag köpt konceptet och fängslas av filmens förtjänster. Och den håller ett bra tag, faktiskt längre än hälften. Men där någon gång börjar det gå utför.
Jag hoppas in i det sista att filmen ska knytas ihop på ett elegant vis och att en känsla av fulländning ska infinna sig. Men tyvärr, det klassiska "förvirrande" slutet används istället. Det var lite väntat, för skulle slutet ha knutits ihop skulle filmen ha varit mer hyllad och jag hade inte kunnat undgå att ha sett den redan.
Nu säger jag inte att det hade behövts skruvade parallella tidslinjer (fast det är precis vad jag säger) men något, ja nästan vad som helst, hade varit bättre än att låta det bara bli ett slut som är "öppet för tolkning"... eller vad man nu ska kalla slutet som på något sätt faller lite platt.
Trots detta förtjänar filmen 6/10 då jag hoppas att genren ska överleva och fler liknande titlar av detta slag ska produceras, även om en del av dem tyvärr inte kommer klara tidens tand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar