Post midsommar

Snart mitt i sommaren? Ännu dröjer värmen även om det varit några fina dagar.
Efter att ha tittat på en dokumentär om Miyazaki, Miyazaki, Spirit of Nature (2024) så kom jag på att jag inte hunnit se hans senaste film The Boy and the Heron. 

Dokumentären var intressant, lite översiktlig men berörde vissa av Miyazakis underliggande teman, som känns värda att fundera lite över. Det är tydligt att Miyazaki jobbar med diverse budskap i sina filmer även om jag inte riktigt anser att det tar överhanden eller gör filmerna överdrivet tematiska... Men visst finns de där. Kanske är det också därför som filmerna är sevärda, då de har många budskap och underliggande filosofiska vinklingar.

Hur som haver, så uppskattade jag The Boy and The Heron som inte alls var vad jag förväntade mig. Jag tänkte att det skulle vara något mer klassiskt äventyrsbetonat, kanske lite mer ungdomligt.

Men istället fick jag lite mer Spirited Away-vibbar. Den kändes också välgjord och fulländad. Kanske kan man se det som Miyazakis farväl på något sätt, jag fick lite den uppfattningen. Förhoppningsvis är det inte så men han börjar ju bli till åren nu och vem vet hur länge han fortsätter att skapa film.

Då jag inte vill spoila för den som inte sett filmen ännu och jag inte riktigt har någon djupare analys att komma med så går vi helt enkelt vidare till betyget. 4/5 är mitt slutbetyg och det får räknas som högt i sammanhanget. Även om de flesta av Miyazakis filmer också får höga betyg. Samtidigt kan jag inte riktigt rangordna dem, då de alla är bra på sina egna sätt. På det sättet är Miyazaki bra om man missat honom - det går bra att börja med nästan vilken film som helst. Och tycker man att det är bra finns det en hel skatt att utforska vidare.

För övrigt har jag skapat ett GoodReads-konto och börjat lista böcker där. Jag funderar på att göra liknande på IMDB; för att få ett hum om vad det egentligen är jag konsumerat genom åren.* Och det är ju ett ganska angenämnt nöje - att försöka erinra sig vilka böcker och filmer man läst och sett, och vilka betyg man tycker sig vilja sätta på dem.

På något sätt är det väl en inventering antar jag, vilket brukar vara bra av olika skäl.
Kanske vill man se om eller se liknande filmer, eller läsa liknande böcker. Eller så kanske man kommer till insikten att man har varit för enkelriktad, eller har en överdriven konsumtion av en viss typ av genre...

Nu behöver det väl inte vara ett problem och ofta tror jag att man gillar det man gillar, ungefär. Men samtidigt är det också kul att tänka nytt och försöka gå utanför "boxen".

Sommaren är för övrigt en klassisk tid för att ta itu med lite läsning och jag har småstartat lite med Donna Tartts The Secret Story (1992) vilket ledde mig vidare till filmatiseringen av The Goldfinch (2013) vars film (2019) var klart sevärd och faktiskt en av de bättre filmerna jag sett på ett tag. Det var något med stämningen och historien som fängslade, även om några enstaka partier drog ner helhetsbetyget. Men på det hela klart sevärd och betyget landar på 3/5.  

The Secret Story ser jag fram emot att läsa klart, vilket har varit underhållande hittills, ett par hundra sidor in men då det är en rejäl tegelsten så spar jag lite på den även om det intressant nog inte känns speciellt krävande att läsa den - sådana tegelstenar ska man ta vara på. 

Till sist upptäckte jag en skatt av intervjuer i podden Hemma hos Strage. Hittills har jag hunnit: Karin Dreijer, Theodore Jensen, Bret Easton Ellis, Thomas Seltzer/Happy-Tom och Anton Newcombe. Riktigt trevligt är också att alla spellistor som tillhör varje enskild intervju också finns föredömligt upplagda på Spotify: https://open.spotify.com/user/hemmahosstrage

* En idé jag hade när jag startade bloggen var att jag skulle parsa mina inlägg och på så sätt kunna lista alla filmer och böcker jag sett ... inser nu att jag inte varit enhetlig i det då jag tror att både filmer och böcker har fått en liknande formatering Titel (år) ... Men kanske kan jag hitta på en någon ny formatering där och genomföra den parsingen. Vi får se... 

 

Ursäkta röran: namnbyte & ombyggnation

Ja då var det äntligen dags att ändra namn. Kulturradar'n som ju var en god idé med tillhörande ordvits och dubbeltydighet blev omöjlig att söka på, då den blandades ihop med kulturradion. (Jo det var kul att flyga under "radarn" ett tag men till slut måste man veckla ut vingarna och flaxa vidare...)

Jag vet inte om det är så Google fungerar men nu har jag ett unikt namn som inte blir "menar du [något annat]" och söker man på namnet sammanslaget, så hittas än så länge INGENTING. Kanske kommer Google då indexera sidan om man söker på den sammandragna namnet.

Samtidigt är jag lite ambivalent till valet, då det kan låta en aning elitiskt eller allmänt koketterande. Men jag tänker att smaken är väl alltid subjektiv, som man säger. Då är det ju smalt, hur man än gör - även om även man med goda föresatser ofta hamnar i mittfåran, då och då.

Sedan ska ju ett namn sticka ut hakan lite. Provocera.

Fast egentligen tror jag inte på det där. ("Det handlar om att vara real" med Liam Gallaghers eviga ord i en viss Carson Daily-intervju) Men i brist på annat. Jag menar, något måste ju skiten heta.

Så.

Får det bli: den smala smaken.

Tills vidare.

Ombyggnationen består av att uppdatera designen och bland annat plocka bort den gamla header-loggan.

Sedan får vi se. Detta är ju tänkt att vara "en skrivarambition" men jag tycker också en del allmän filosofi har smugit sig in. Kanske kan jag utveckla det hela på något vis men än så länge så blir det väl mest spridda tankar och filmrecensioner som är återkommande. Kanske mer om litteratur och bokrecensioner också. Sedan vill jag förstås skriva lite mer om avant garde-litteraturanalys. Så som postpostmodernism.

Det är jag väldigt intresserad av för tillfället. Kanske hade David Foster Wallace en del att säga om den saken men än så länge har jag inte hunnit ta tag i det hela. Avant garde-filosofi går också bra. Som Baudrillard. Lite matrix-filosofi typ. Vore roligt. Men vi får se vartåt skutan kommer vända. Som man säger.

Biobesök och sommar

Jag tänkte skriva en lite parodisk skildring av ett samtida biobesök och det kanske vore roligt... Något om det överdrivna priset, den dyra förtäringen och den jobbiga 15 minuter långa reklamen innan filmen äntligen började.

Men ju mer jag tänker på det, desto mindre samtida känns det. Ett biobesök har nog nästan alltid sett ut så även om, visst, inflationen sätter sina spår i plånboken.

Det är ett uttjatat ämne förstås men ett biobesök är ändå en upplevelse, något utöver det vanliga... om man som jag, för det mesta förtär min kulturkonsumtion i hemmets trygga vrå.

Men nog om det. Vad var det då jag såg? Jo, Wes Anderson's nya film med titlen The Phoenician Scheme (2025).

Jag måste medge att The French Dispatch (2021) inte riktigt föll mig på läppen och att jag gav upp det första försöket att se hans näst nyaste film Asteroid City (2023) som i och för sig började bra men som inte riktigt kom igång, efter en 10-15 minuter.

Det kan man kanske säga om Det feniciska schemat också som på något sätt kändes spretigare men som ändå hade en klar plan. Man får lite känslan av en skolpresentation som följer den klassiska retoriska modellen, säg först vad du ska säga, sedan säger du det, sedan säger du vad du har sagt. Eller något sånt.

Alltså, först drar alltså Wes Anderson upp en plan, och förklarar hur allt ser ut. Men det är förstås väldigt komplicerat och invecklat och föränderligt. Sedan ska allt genomföras. Det blir lite utstuderat, detaljerat samtidigt som själva storyn också blir för komplicerat för att man ska hänga med fullständigt.

På det kommer också lager av religion och möjliga historiska referenser som man inte nödvändigtvis är bevandrad i. Men ja, då anar man, att det finns något form av underliggande budskap. Men vad det är - det är inte så tydligt?

Något om slaveri, kapitalism och krig och politik skildras och exemplifieras. Men någon riktigt kärna kommer man inte riktigt fram till (ursäkta denna lighta spoiler). Men dessa små sidobudskap kan förvisso vara intressanta som rekvisita men känns just mest som det.

Jag försöker formulera filmens genre i mitt huvud och får fram: realistisk 'quirky' serietecknad film.

Själva storyn då? Jo, den går väl också ihop på något sätt men det är inte så tydligt. Någonstans är själva presentationen den stora behållningen tillsammans med den underfundiga humorn. Det visar sig att ploten kanske inte var så viktig annat än som en platshållare för något att hänga upp filmen kring.

Något som legitimerar scenbytena och de många skådespelare och deras utstuderade karaktärer och scener.

Eller så har jag missförstått det mesta och är bara allmänt kritiskt inställd. Men tyvärr tycker jag att inte filmen når hela vägen fram och jag kan bara sätta 3/5 på den.

Den hade kunnat komma upp på 4/5 om de religiösa teman och sidteman som förekom förklarades lite bättre. Det blev tyvärr även denna gång lite för mycket information och för lite sammanhang. Även om den, som sagt, inte var lika spretig som The French Dispatch och kanske är Anderson på väg tillbaka till det traditionella historieberättandet.

Någonstans måste det finnas en lite bättre story bakom; för då förstärker bara allt ovanstående filmen. Men om filmen bara består av rekvisita, då riskerar det att falla platt.

Men jag gillar ändå att Wes Anderson kör på och skapar mycket film. Det är hantverket som ger resultat till slut och förhoppningsvis kommer vi få se en eller annat storfilm av honom. Och kanske kommer även Det feniciska schemat växa på mig som man säger i utlandet och får jag mer grepp om ploten och referenserna så kanske allt blir tydligare... 

Några exempel på hans filmer som jag anser har både stil och story: The Budapest Hotel (2014) , Darjeeling Limit (2007), Life Aquatic (2004), Rushmore (1998) och The Royal Tenenbaums (2001).