Biobesök och sommar

Jag tänkte skriva en lite parodisk skildring av ett samtida biobesök och det kanske vore roligt... Något om det överdrivna priset, den dyra förtäringen och den jobbiga 15 minuter långa reklamen innan filmen äntligen började.

Men ju mer jag tänker på det, desto mindre samtida känns det. Ett biobesök har nog nästan alltid sett ut så även om, visst, inflationen sätter sina spår i plånboken.

Det är ett uttjatat ämne förstås men ett biobesök är ändå en upplevelse, något utöver det vanliga... om man som jag, för det mesta förtär min kulturkonsumtion i hemmets trygga vrå.

Men nog om det. Vad var det då jag såg? Jo, Wes Anderson's nya film med titlen The Phoenician Scheme (2025).

Jag måste medge att The French Dispatch (2021) inte riktigt föll mig på läppen och att jag gav upp det första försöket att se hans näst nyaste film Asteroid City (2023) som i och för sig började bra men som inte riktigt kom igång, efter en 10-15 minuter.

Det kan man kanske säga om Det feniciska schemat också som på något sätt kändes spretigare men som ändå hade en klar plan. Man får lite känslan av en skolpresentation som följer den klassiska retoriska modellen, säg först vad du ska säga, sedan säger du det, sedan säger du vad du har sagt. Eller något sånt.

Alltså, först drar alltså Wes Anderson upp en plan, och förklarar hur allt ser ut. Men det är förstås väldigt komplicerat och invecklat och föränderligt. Sedan ska allt genomföras. Det blir lite utstuderat, detaljerat samtidigt som själva storyn också blir för komplicerat för att man ska hänga med fullständigt.

På det kommer också lager av religion och möjliga historiska referenser som man inte nödvändigtvis är bevandrad i. Men ja, då anar man, att det finns något form av underliggande budskap. Men vad det är - det är inte så tydligt?

Något om slaveri, kapitalism och krig och politik skildras och exemplifieras. Men någon riktigt kärna kommer man inte riktigt fram till (ursäkta denna lighta spoiler). Men dessa små sidobudskap kan förvisso vara intressanta som rekvisita men känns just mest som det.

Jag försöker formulera filmens genre i mitt huvud och får fram: realistisk 'quirky' serietecknad film.

Själva storyn då? Jo, den går väl också ihop på något sätt men det är inte så tydligt. Någonstans är själva presentationen den stora behållningen tillsammans med den underfundiga humorn. Det visar sig att ploten kanske inte var så viktig annat än som en platshållare för något att hänga upp filmen kring.

Något som legitimerar scenbytena och de många skådespelare och deras utstuderade karaktärer och scener.

Eller så har jag missförstått det mesta och är bara allmänt kritiskt inställd. Men tyvärr tycker jag att inte filmen når hela vägen fram och jag kan bara sätta 3/5 på den.

Den hade kunnat komma upp på 4/5 om de religiösa teman och sidteman som förekom förklarades lite bättre. Det blev tyvärr även denna gång lite för mycket information och för lite sammanhang. Även om den, som sagt, inte var lika spretig som The French Dispatch och kanske är Anderson på väg tillbaka till det traditionella historieberättandet.

Någonstans måste det finnas en lite bättre story bakom; för då förstärker bara allt ovanstående filmen. Men om filmen bara består av rekvisita, då riskerar det att falla platt.

Men jag gillar ändå att Wes Anderson kör på och skapar mycket film. Det är hantverket som ger resultat till slut och förhoppningsvis kommer vi få se en eller annat storfilm av honom. Och kanske kommer även Det feniciska schemat växa på mig som man säger i utlandet och får jag mer grepp om ploten och referenserna så kanske allt blir tydligare... 

Några exempel på hans filmer som jag anser har både stil och story: The Budapest Hotel (2014) , Darjeeling Limit (2007), Life Aquatic (2004), Rushmore (1998) och The Royal Tenenbaums (2001).