Vår, klassicism och skateboard

Våren är kommen, lyssna gärna på Vårens första dag av Owe Thörnqvist. Kan det stämma förresten? Har han verkligen skrivit detta mästerverk? Den är även underligt uppbyggd med två partier som är som vackert kompletterande variationer av varandra...

Det har väl annars blivit en del film men får återkomma lite mer specifikt i den saken. Såg i alla fall i veckan dokumentärserien om Odd Nerdrum och hans familj - konstreality kanske den kan beskrivas som. Upptäckte Nerdrum för något 10-tal år sedan och fann genom honom Caravaggio.

Ofrånkomligen börjar man fundera lite på Nerdrums konstnärliga inriktning med mer men tycker att han, trots visst vald inriktning ändå verk ha ganska sunda värderingar och kan samarbeta med modernister ... Att han också säger sig göra kitsch kan anses vara idéhistoriskt sant. Samtidigt måste man väl få anse sig tillhöra en klassicism om man så vill, sådana estetiska ideal dör inte bara ut, hur som helst ... Men samtiden är lite besatt av etiketteringen så det kanske förklarar hans anti-inställning till "den samtida dialogen" och allmänna inställning till modernismen.

Det är svårt att uttrycka sig som människa antar jag och att inte ha en hållning är förstås också märkligt, även om jag som åskådare och dygdemönster (skämt) kan se det föredömliga i att inte uttala sig om det som man inte uppskattar.

En gammal devis från Hemingway för övrigt: skriv kort och positivt, något sådant ... Ska du skriva negativt, skriv inte alls, alltså. Men jag vet inte, det är i många fall en svår och omänsklig hållning antar jag... Ack, så mänskligt, alltför mänskligt.Klassicisterna rygger inte heller för verkligheten som den är. Det är realism, det är fotorealism... men visst smyger de sig in lite förskönande?

Samtidigt vrider det lite på begreppet `skönhet` -- konventionell skönhet och det tål förstås att tänkas på. Men det är också det oväntade och det som fångar betraktaren -- i bästa fall det sublima ... bilderna ska hänföra.

Det som dock slår mig är att varför inte slå ihop det klassiciska och det modernistiska då? Fusion! (Min uppfattning av postmodernism - där t.ex. kitsch ingår). Eller bara; förhöja det hela. Att måla in sig i olika ideologiska hörn tror jag inte ytterst kommer vara framgångsriktigt ... Utan den som vill skapa sublim konst måste nog vara beredd att ta inspiration från olika håll. Sedan vad som är vad, och vem som har tolkningsföreträde med mer är ointressant så länge det är estetiskt vackert.

Men är allt ett och från de högre makterna skänkt (idévärlden - den rena formen och där också estetiken bortom ett tankeexperiment)? Det får vi nog aldrig veta men men som Bobby Fischer sa om schacken: oftast finns bara ett rätt drag -- likaså kanske man kan tänka sig konsten -- oftast finns det bara ett rätt (pensel)drag!

Men förutom dessa tankar har jag tragglat piano; ackord och skalor och upptäckt lite av en ny värld. Lustigt nog har jag aldrig bekymrat mig om att lära mig ackorden på piano och har nybörjarmässigt spelat många ackord i moll! Jag har bara tänkt att ackordstrukturen ser ut på ett visst sätt och har inte orkat lära mig ackorden... man kan ju i någon mån höra vad som funkar, även om man bara kan ett fåtal ackord... Men just därför så har det kanske varit svårt att bygga ackordföljder som fungerar.  Men även nu, med "facit", är det svårt... Det är svårt att "höra" musiken, som jag antar att man kan göra om man har gott gehör och lite idéer om hur det ska låta.

Men för den med sämre gehör och ingen riktig plan så är det svårt att tänka sig hur det ska låta. Då kan det vara bra att traggla like ackord och skalor, så får man åtminstone lite nya tankar.

Till sist då; jag har kollat en hel del på skateboardprogrammet Epicly Later'd som vävde ihop säcken lite gällande min uppväxt med skateboardåkande och vad som "hände sen" med alla legendarer. Intressant nog känner jag igen mig en hel del i dessa individer och genom att titta på vad de gjort efter sina karriärer fick jag insikten att skateboardåkning egentligen var ett sorts kreativt uttryck mer än själv sporten... det var också en (livsbejakande) livsstil och den kreativitet som finns i sporten och kulturen är häpnadsväckande. Det finns en "do it yourself"-anda som genomsyrar mycket av det också: allt från byggandet av brädor till konstverken och `brandingen` som var central i kulturen.

Någon har sagt att skateboardåkare är envisa djäklar. För om man ska lära sig att åka skateboard måste man vara väldigt envis, då det kräver mycket jobb för att lära sig åka ordentligt.

När jag såg detta så blev jag lite inspirerad att skriva något själv och beskriva den värld jag upplevde; både en värld som på ett sätt är förlorad men också lever vidare...
När jag växte upp var skateboardkulturen ännu inte helt "fullvuxen" även om jag inte var med på 80-talet och tidigt 90-tal. Men mot slutet av 90-talet och 10 år till så växte skateboardkulturen enormt och var också i princip mainstream även om utbreddningen såg olika ut på olika platser.

Men det är intressant att tänka att man på ett sätt var med om dess framväxt även om det fanns folk som började långt tidigare -- och dessa har nästan gått i pension nu! Och vissa åker fortfarande...

Tanken uppkom att kanske skriva något om detta; jag samlade stoff i en anteckning i mobilen som jag är för trött för att plocka fram och börja jobba med nu. Men jag kunde skriva ganska många stödord som beskriver lite olika faser. Det är nästan så det kan bli en bok, eller något. Kanske vore det roligt att göra fiktion av det också men om inte annat så något form av dokumentärt berättande tror jag kommer bli av.

Ja, allt började egentligen när jag var runt 7 år, tror jag det var. Kanske 8 år och hittade en bok i biblioteket om skateboard! Det var bilder på både freestyle-åkare och specifika trick man kunde göra. Kanske hade jag sett någon skateboardåkare i min omgivning och inspirerats men det första jag ville lära mig var en vanlig ollie - d.v.s. att "hoppa" med skateboarden... Ollies är grunden för alla trick, kan man ju säga...

Har man bra pop i brädan gick det bra men hade man en sådan där stenåldersbräda med bara en böj vid tail:en och plasttruckar och för mycket vikt var det riktigt tungt... Ändå stod jag, dag efter dag och försökte få brädan att hoppa. Och jag med den.

Jag lånade brädan på fritids och då var det obligatoriskt med knäskydd, armbågsskydd och hjälm, och så den där dåliga brädan. Det måste ha funnits bättre skateboards redan då men fortfarande var det vanligt med dessa skateboards av "äldre typ"; som ej var böjda framtill... De fanns förstås i olika kvalitet och jag fick en egen av rätt dålig kvalitet till slut. Truckarna var i plast och efter idogt åkande hoppade jag sönder framtrucken.

Jag brukade hoppa över sådana där farthinder i svart gummi hemma runt radhuslängan. En dag sa det bara stopp! och så stod jag delvis på backen. Det var bara att traska hemåt...
Jag tror det fanns bättre varianter som sagt, med ståltruckar åtminstone.

Men det var inte förrän jag fyllde kanske 9 eller 10 år kanske som jag fick en riktig bräda!
Det var en bräda som var böjd både på tail och head (en idag "vanlig" skateboard) och var klarlackad eller "träfärgad" under. Det stod något i blå skrivstil som jag senare listade ut var "Alien Workshop". Ett riktigt klassikt kvalitetsmärkte. Truckarna var B52 har jag för mig och hjulen var enligt senaste modet små!

Det skulle vara små hjul av någon anledning och de underlättade ollies men också flipande: till exempel kickflips, heelflips och så småningom varial flip (ingen visste att det hette varial flip men alla visste hur man skulle göra den!) Varial flip var nog bland de svåraste tricken jag klarade av till sist; bäst var när man åkte med lite fart och körde en varial flip och sedan åkte vidare...

Ja det var väl så det började. Fortsättning kommer... förhoppningsvis...