Surdegspannkakor

Jag bestämde mig för att göra lite surdegspannkakor på rågsurdeg, efter att ha sett några intressanta recept på tuben för att hitta ett sätt att inte behöva slänga bort överflödet som uppstår när man matar sin surdeg regelbundet. Det man kan göra är att göra pannkakor av surdegsöverflödet!

Sagt och gjort så satte jag en surdeg och efter ett par dagar kunde jag göra surdegspannkakor baserade på surdegsgrund och vetemjöl samt några få extra ingredienser. Däribland ägg, lite socker och havremjölk samt lite salt.

Surdegspannkakorna blev bra och jag kan rekommendera detta om man vill ha en lite syrligare pannkaka. Det är också som sagt bra om man får ett överflöd av surdeg när man matar sin surdeg regelbundet.

 

Färdig surdegspannkakssmet

 

Steker i lite smörrapsolja

 

Fint gyllenbrun

 

Serverade med lite jordgubbssylt och jordnötssmör

Bröd på havremjöl

Havregryn kan mixas för att skapa ett mjöl. Det blir lite grovt men fungerar bra att till exempel göra gröt på. Gröten har konsistensen av mannagrynsgröt och är väldigt gott som variation till vanlig havregrynsgröt. Jag använder en vanlig stavmixer som jag mixar 2-3 dl havregryn åt gången, som jag lägger i en glasburk eller liknande så att det inte flyger havregryn överallt. Det går också att baka på havremjölet. Till det bröd som jag gjorde hade jag i lite rågflingor som jag också mixade.

Receptet

Ingredienser

2-3 dl mixade havregryn och rågflingor till ett mjöl,
2-3 dl vetemjöl,
1/3 av en 50 grams kub jäst (1 halv kub går också bra)
1 tesked bakpulver (valfritt men jäser då snabbare)
ungefär 1 dl vatten
ungefär 1-2 dl mjölk
ungefär 1 matsked rapsolja (viktigt att ha i! gör brödet spänstig och bra)
lite brun sirap
1 halv tesked salt
mortlad rosmarin och fänkål
1 ägg och lite flingsalt för att pensla och strössla över utsidan av brödet

Gör så här:

Mixa havregryn (och / eller rågflingor om du vill) – ca 2-3 dl.

Värm lite vatten (1 dl ungefär) till ljummet (ca 37 grader C eller fingervarmt) och häll i jästen. Blanda ihop så att du får ett degspad.

Häll degspadet i en bunke. Tillsätt havremjölet och börja blanda ihop en deg. Tillsätt lite rapsolja, mjölk, salt, sirap, bakpulvret och kryddorna. Tillsätt resten av vetemjölet. Jag använde ungefär lika delar havremjöl som vetemjöl.

Det är inte så noga med vätskan (vatten eller mjölk) men om du tar för mycket kan du behöva kompensera med mer vetemjöl för att det inte ska bli så rinnigt. Jag gillar att degen är lite klibbig och försöker att inte använda för mycket havremjöl eller vetemjöl.

När du har en deg som du bearbetat en stund kan du låta den jäsa en stund i bunken under en kökshandduk. Efter 15-30 minuter när du ser att brödet jäst kan du pensla degen och strössla lite flingsalt och sedan skjutsa in det i ugnen.

Grädda det på 225 grader gärna med en skål vatten längst ner i ugnen tills det når 96-98 grader C. Jag använder en stektermometer för att hålla koll på temperaturen. Det brukar ta 25-30 minuter ungefär.

Jag la degen på ett bakplåtspapper som jag sedan la ner i en sockerkaksform. Det fungerar bra för då flyter brödet inte ut utan håller sig i formen och jäser uppåt på ett bra sätt.

Det är allt. Resultatet är ett ganska tjockt men lite svampigt bröd på grund av rapsoljan och jäsningen. Det kan säkert jäses längre tid men jag tycker att det blir helt okej trots den korta jästiden.

Bilder

 

Till vänster: lite mixat havremjöl. Nedanför: det färdiga havremjölsbrödet!

 

Uppskuret havremjölsbröd.

En skiva havremjölsbröd med härlig grötig och svampig konsistens!

 

Trainwreck: Woodstock ’99: Counterculture möter Cyberpunk

 

I denna miniserie får vi följa det som enligt dokumentärskaparen ledde till den tågkrasch Woodstock ’99 blev.

I första avsnittet börjar scenariot skissas upp och några huvudproblem pekas ut: platsen (en nedlagd militärbas och inte ett Lord of the rings-landskap med frodiga kullar), maten (eller prissättningen av framför allt vatten samt det bekanta fenomentet att inte få ta med egen mat/dryck in på festivalområdet trots 38 graders värme), galna college frat boys (som var där för att vara ”dicks”), 90-talets toxiska syn på maskulinitet och kvinnor, NU METAL (”hard rock bands” till skillnad från softrockaren Sheryl Crow som också headlinade men inte riktigt kunde väga upp den aggressiva rockens dominans) och det huvudsakliga syftet: att tjäna pengar på festivalen. En tes förs också om att 90-talets värderingar inte var de samma som de var på 60-talet: med peace, love and understanding. Nej, 90-talet handlade snarare om våld, sexism och aggression som bland annat manifesterats i populärkulturens framlyfta filmer: American Pie och Fight Club men framför allt också NU METAL!

Det mesta av detta är förstås yttre faktorer; men tillsammans utgör de förstås en riktig häxblandning som skulle leda till det slutgiltiga kaos som dokumentären vill sätta fingret på. Det slutgiltiga kaos var möjligen lite mer allvarligt än det slag som vanligen brukar uppstå på festivaler – bränder och en allmän lynchstämning. De gamla i gemet drar förstås senast på eftermiddagen sista dagen eller allra helst en dag innan sista dagen. Trots det går det inte att komma ifrån den motsättning som fanns mellan idén om Woodstock och dess fredsbudskap och 90-talets våldsamma ungdomskultur. Intressant är kanske hur förmodat konservativa föräldrar uppfostrade sina barn som gjorde revolt mot deras föräldrars kultur och värderingar men ändå kunde föra sig civiliserat i ett masspsykologiskt forum; medan deras barn (den generation som gick på Woodstock ’99) – tycktes sakna den uppfostran och de grundläggande värderingarna som borde ha omöjliggjort tanken på att elda ner festivalen.

Dokumentären är en studie i gruppsykologi och pöbelmentatlitet. Beteendet är inte okänt från större evenmang och jag tycker det är oklart varför denna tillställning anses vara så misslyckad. Möjligen har det att göra med att den var misslyckad i jämförelse med Woodstock ’69 – som var en folkrörelse där andra typer av värden kunde förmedlas. I slutet av 90-talet såg samhället annorlunda ut och genom att försöka kombinera det inkluderande budskapet med marknadskrafter kan det vara som hävdas i filmen: besökarna kände sig lurade på upplevelsen och ville hämnas på festivalen på grund av arrangemanget som de inte tyckte levde upp till deras förväntningar. Uppenbarligen tyckte även arrangörerna att det var ett misslyckande i och med att festivalen aldrig mer försökt anordnas.

Men vem vet, det är bara 6 år kvar till 2029. Då kanske en ny generation är redo för ett mer kärleksfullt Woodstock ’29?

Några fler titlar

 På western-tema.

• The Hateful Eight – betyg: 3/5
• High Plains Drifter – betyg: 3/5

The Hateful Eight var en lite sådär klurigt typisk Tarantino-rulle med omkastad tidslinje. En aning makaber men själva berättelsen är skickligt berättad. Poängen förstod jag inte riktigt; det är ganska mycket effektsökeri. Men Tarantino har sina egna idéer och gör åtminstone något som är intressant (mest för honom själv troligen).

High Plains Drifter – eller den bättre svenska titeln Mannen med oxpiskan var helt obegriplig. Clintan kommer till en liten avkrok där han blir illa bemött. Utan att tveka skjuter han ihjäl tre man för att därefter ta befälet och av någon anledning duka upp en picknick på material han tar av hotellbyggnaden som han sedan spränger, när han blir attackerad. Därefter ska allt målas om i rött av någon oklar anledning. Till sist blir Clintan Mannen med oxpiskan trots att de busar som han ska oskadliggöra verkar vara de som först hade introducerat idén med att piska folk. Clintan vägrar också säga vad han heter och säger i slutscenen till Mordecai (hans kortväxte vän) att Mordecai redan vet hans namn (?) Trots detta obegripliga scenario så är det en ”osentimental” sevärd film som får en klar 3a i betyg av någon märklig anledning.

Påskhelg

Påskhelg och ledigheter. Diverse har hunnits med men också vila och återhämtning. De filmtitlar som konsumerats var följande:

• Easy rider (1969) – betyg: 4/5
• Fear and Loathing in Las Vegas – betyg: 5/5
• Nu blåser vi snuten (1977) – betyg: 3/5
• Dokumentär om Anthony Bourdain – betyg: 3/5
• The Guilty – betyg: 3/5
• Girl, Interrupted – betyg: 3/5

Alla var osedda titlar förutom Fear and Loathing in Las Vegas. Jag kunde uppskatta språket i Fear and Loathing, som är välfunnet och humoristiskt. Där har filmen fångat Thompsons litterära briljans, som är korthuggen men ändå fylld av kärnfullt innehåll. På det finns en god stilistisk nivå. Om jag minns rätt skrev Thompson av Fitzgeralds Gatsby vid något tillfälle, för att studera och lära sig F:s språk.

Easy rider fångade något som gick att konkretisera och som förmodligen hade flugit över mitt huvud om jag sett filmen i yngre år. Den får en metaforisk mening även om jag blev lite häpen över slutet; som ändå var ett rimligt sätt att avsluta en film.

Övriga filmer får en jämn 3a och var sevärda på sina sätt men inget som stod ut överdrivet.