I denna miniserie får vi följa det som enligt dokumentärskaparen ledde till den tågkrasch Woodstock ’99 blev.
I första avsnittet börjar scenariot skissas upp och några huvudproblem pekas ut: platsen (en nedlagd militärbas och inte ett Lord of the rings-landskap med frodiga kullar), maten (eller prissättningen av framför allt vatten samt det bekanta fenomentet att inte få ta med egen mat/dryck in på festivalområdet trots 38 graders värme), galna college frat boys (som var där för att vara ”dicks”), 90-talets toxiska syn på maskulinitet och kvinnor, NU METAL (”hard rock bands” till skillnad från softrockaren Sheryl Crow som också headlinade men inte riktigt kunde väga upp den aggressiva rockens dominans) och det huvudsakliga syftet: att tjäna pengar på festivalen. En tes förs också om att 90-talets värderingar inte var de samma som de var på 60-talet: med peace, love and understanding. Nej, 90-talet handlade snarare om våld, sexism och aggression som bland annat manifesterats i populärkulturens framlyfta filmer: American Pie och Fight Club men framför allt också NU METAL!
Det mesta av detta är förstås yttre faktorer; men tillsammans utgör de förstås en riktig häxblandning som skulle leda till det slutgiltiga kaos som dokumentären vill sätta fingret på. Det slutgiltiga kaos var möjligen lite mer allvarligt än det slag som vanligen brukar uppstå på festivaler – bränder och en allmän lynchstämning. De gamla i gemet drar förstås senast på eftermiddagen sista dagen eller allra helst en dag innan sista dagen. Trots det går det inte att komma ifrån den motsättning som fanns mellan idén om Woodstock och dess fredsbudskap och 90-talets våldsamma ungdomskultur. Intressant är kanske hur förmodat konservativa föräldrar uppfostrade sina barn som gjorde revolt mot deras föräldrars kultur och värderingar men ändå kunde föra sig civiliserat i ett masspsykologiskt forum; medan deras barn (den generation som gick på Woodstock ’99) – tycktes sakna den uppfostran och de grundläggande värderingarna som borde ha omöjliggjort tanken på att elda ner festivalen.
Dokumentären är en studie i gruppsykologi och pöbelmentatlitet. Beteendet är inte okänt från större evenmang och jag tycker det är oklart varför denna tillställning anses vara så misslyckad. Möjligen har det att göra med att den var misslyckad i jämförelse med Woodstock ’69 – som var en folkrörelse där andra typer av värden kunde förmedlas. I slutet av 90-talet såg samhället annorlunda ut och genom att försöka kombinera det inkluderande budskapet med marknadskrafter kan det vara som hävdas i filmen: besökarna kände sig lurade på upplevelsen och ville hämnas på festivalen på grund av arrangemanget som de inte tyckte levde upp till deras förväntningar. Uppenbarligen tyckte även arrangörerna att det var ett misslyckande i och med att festivalen aldrig mer försökt anordnas.
Men vem vet, det är bara 6 år kvar till 2029. Då kanske en ny generation är redo för ett mer kärleksfullt Woodstock ’29?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar