Detektivpastich

Neo-noir, postmodernism: Pulp (1994, Einar Heckschers svenska översättning).

Bukowskis roman Pulp var alltså hans sista. Den kanske inte är postmodernistisk. Bukowski skrev oftast en form av realism, möjligen socialrealism med en ganska traditionell berättarstruktur.

I Pulp är berättarstrukturen lite annorlunda men ändå ganska "rakt på". Det är också hårdkokt (hard-boiled eller hard boiled) enligt den givna traditionen. Att skriva pastisch är förstås ett ganska briljant knep för att ha en ram för en berättelse samtidigt som man bryter ganska mycket mot|med den.

Omöjliga inslag som rymdvarelser med mer men också ett psykes kamp och beskrivning (taget från noir-genren) gör att det trots allt är lite diverse som blandas. Det kan anses vara postmodernistiskt och brydde sig Bukowski ens om någon pågående diskussion om det?

Jag vill ändå tro det, att han höll sig uppdaterad, även om han nog inte skyltade med det direkt. På något sätt känns det som att det fanns någon sorts ambition med texten, som bitvis är riktig genial men samtidigt så ville han inte riktigt försöka lyfta texten mer än nödvändigt. "Don't try", som det hette.

I en intervju så betonade Bukowski att böckerna inte får vara tråkiga, som en kommentar till Malcolm Lowry's Under the Volcano (1947). Detta har han lagt sig vinn om även om det också finns partier som blir lite tjatiga då de tycks upprepa sig lite. Men det är trots allt rappa scener och det blir sällan tråkigt. Boken går att läsa på ett par sittningar.

Jag kom att tänka på Graham Greene och filmatiseringen av Brighton Rock (2010) som jag har för mig har ett liknande rappt tempo/dialog.

För övrigt har jag kollat en del på "hard boiled detective movies" med Philip Marlowe (den andre Marlow|e som nämns i texten) som har det där rappa replikskiftet där svar ges på tal, så att säga. Även där kan det där fokuset på psyket och ett virrvarr av människor, saker och situationer som ska pusslas ihop till något sammanhängande, vara förekommande.

Det jag försöker beskriva är noir eller en tanke om vad det mystiska i relation till psyket är i noir. Jag hade nästan en bra förklaring av det tyckte jag när jag kom att tänka på det. Hur genom att grumla allt till mystik det sedan kan förklaras men ändå inte.

För det som finns i situationen är det som detektiven-människan använder för att orientera sig i ett mycket begränsat universum, samtidigt som ett annat pågår dessutom (livets definitiva pågående "begränsning", "ram" och "möjlighet"), på något sätt.

Utan att avslöja slutet på Pulp och Bukowskis "bokslut", som det trots allt var, känns det som att man kan se en poesi i det hela också. Att man kan läsa boken metaforiskt...

Jag hade tidigare läst, trodde jag, de flesta av Bukowskis böcker (översättningar) och på något sätt tänkte jag att det här skulle vara hans "bokslut". Men det känns samtidigt inte som att det riktigt var det utan bara att Bukowski ville testa att skriva något han inte skrivit förut. 

Men det ska vara en nyckelroman och hej och hå och kanske är det temat som är avslutande... Men jag ser ändå Bukowski som större än en bok - mer som livskonstnär och poet och när jag insåg att det fanns flertalet översättningar jag inte läst inklusive allt som finns på originalspråk - däribland mycket poesi och noveller så tänker jag att för mig är detta i alla fall inte slutet på min Bukowski-läsning och denna bok blev bara en kuriös läsning... en bonus om man så vill.

Det ska tilläggas att den också var väldigt rolig.

Boken får en stark 8/10.