Sommaren tar en kort halvtidsvila innan den intensiva augustimånaden ska avrundas och det sista av sensommaren ska passera någon gång i september, kanske en bit in på oktober.
Det har varit en underlig sommar på sätt och vis, då jag inte riktigt fått så mycket gjort som jag hade tänkt. Åtminstone inte av det traditionella semesterfirandet. Istället har det blivit praktiska saker men också, som jag tidigare nämnt, en hel del kultur: framför allt film.
Jag passade på att se en Bergman-rulle när tillfället ändå gavs, till lite mer, reflekterande filmåskådning. Bergmans repertoar är ganska omfattande så det tar sin tid att gå igenom alla hans verk - en trivsam uppgift som jag trots allt gärna drar ut på även om många av Bergmans verk är värda att se om.
Samtidigt har jag en filosofi att inte se om verk för ofta. Jag föredrar att försöka se nya saker för att inte bli stillastående. Men vissa verk kan man av olika skäl uppskatta att se om ett par gånger. När det gäller Bergman kan Smultronstället (1957) och Fanny och Alexander (1982) vara sådana filmer jag kan återkomma till.
Ja vilken film var det då dags för: jo Så som i en spegel (1961) fick det bli, som tydligen är en form av kammarspel. En koppling till August Strindberg och hans utveckling av genren finns i och med det att Bergman satte upp Strindbergs kammarspel Spöksonaten 1941. Vidare kopplingar från Bergman till Strindberg finns också, i diverse pjäser: däribland Ett drömspel (TV 1963, teater 1970).
Nu är jag ingen expert i genren kammarspel men det tycks vara en mer sparsmakad variant av dramagenren. Uppsättningen skådespelare är begränsad och det går att förnimma något av en instängd känsla. Det avskalade kan också påminna om något från en teaterpjäs. Fokuset är inte på miljön per se men miljön flyter ihop med människorna, på denna natursköna plats, som trots att den skildras i svartvitt ändå känns färgstark. Det är en viss stämning som förmedlas och kopplingarna till kusten och havet känns närvarande.
Sedan är det förstås karaktärernas perspektiv som förmedlas genom dialogen med huvudfokus på Karins stundtals inre dialog. Skådespelarinsatserna är alla bra och nivån på språk och tanke är intresseväckande.
Filmen har en viss slagsida mot det mörka även om en uppenbarelse av Gud också finns där. Men det är svårt att veta vad för typ av Gud det handlar om. Det är en något dyster skildring allt som allt och även om jag uppskattade den så får den 3,5/5 i betyg.
Referenser
Kammarspel, https://sv.wikipedia.org/wiki/Kammarspel
Spöksonaten, https://sv.wikipedia.org/wiki/Sp%C3%B6ksonaten
Ett drömspel, https://sv.wikipedia.org/wiki/Ett_dr%C3%B6mspel
Ingmar Bergman, https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingmar_Bergman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar