Bright Lights, Big City

Som om det inte var nog att Kiefer Sutherland var med i föregående inlägg om Stand by me (1986) så dyker han givetvis direkt upp i Bright Lights, Big City (1988) tillsammans med en ung Michael J. Fox.

Filmen, som är baserad på Jay McInerneys roman med samma namn, är en skildring av ett storstadsliv. Den handlar om en ung författare som  drömmer om att slå igenom. Istället tvingas han utstå tillvaron på ett tråkigt jobb på en tidskrift som faktagranskare och för att stå ut ägnar han sig åt ett maniskt festande i New Yorks uteliv tillsammans med sin vän Tad Allagash (Kiefer Sutherland).

Att det bara skulle vara jobbet och den uteblivna succén som driver honom till ett destruktivt leverne är emellertid inte så troligt då det också finns andra mer känslomässiga anledningar till hans beteende: uppbrottet med sin fru och sin moders död.

I filmen får vi följa Jamie Conway under en intensiv period av festande och ett desperat försök att lappa ihop äktenskapet samtidigt som omgivningen försöker ingripa och fånga upp den uppenbart flyende Jamie.

Tyvärr är Michael J. Foxs rollskildring en aning platt. Han är kanske en aning för positiv och de mörka sidorna hos Jamie skildras inte särskilt starkt. Kanske hade Michael J. Fox inte den erfarenheten vid den perioden i sin karriär men något gör att rolltolkningen inte riktigt flyter. Michael J. Fox passar, enligt mig, bättre i mer upbeat 80-talsfilmer som Tillbaka till framtiden eller 90-talets Spin City.

Alla problem ska förstås inte läggas på Michael J. Fox som i övrigt gör en mer än godkänd insats och filmen som helhet är ändå sevärd. Den är också ett trevligt tidsdokument från 80-talet.

Den yuppie-kultur och de mentaliteter som Jay McInernerys Brat Pack-kollega Bret Easton Ellis skildrat i böcker som Less Than Zero och American Psycho har ett visst släktskap med Bright Light, Big City. Men McInerney har gjort en egen tolkning av samtiden och berättelsen skildras annorlunda än Easton Ellis' berättelser. Men det finns ändå något av en likhet i den tomhet och likgiltighet som förmedlas, även om jag trots allt finner McInerney lite mer personlig än Easton Ellis. Om det är bra eller dåligt för konsten är förstås svårt att säga. En smaksak förmodligen. Filmen får 3/5.